This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
Freelance translator and/or interpreter, Verified site user
Data security
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
Source text - English WHAT WOULD YOU DO right now if you learned that you were going to die in ten minutes? Would you race upstairs and light that Marlboro you´ve been hiding in your sock drawer since the Ford administration? Would you waltz into your boss´s office and present him with a detailed description of his personal defects? Would you drive out to that steakhouse near the new mall and order a T-bone, medium rare, with an extra side of the really bad cholesterol? Hard to say, of course, but of all the things you might do in your final ten minutes, it´s a pretty safe bet that few of them are things you actually did today.
Now, some people will bemoan this fact, wag their fingers in your direction, and tell you sternly that you should live every minute of your life as though it were your last, which only goes to show that some people would spend their final ten minutes giving other people dumb advice. The things we do when we expect our lives to continue are naturally and properly different than the things we might do if we expected them to end abruptly. We go easy on the lard and tobacco, smile dutifully at yet another of our supervisor´s witless jokes, read books like this one when we could be wearing paper hats and eating pistachio macaroons in the bathtub, and we do each of these things in the charitable service of the people we will soon become. We treat our future selves as though they were our children, spending most of the hours of most of our days constructing tomorrows that we hope will make them happy. Rather than indulging in whatever strikes our momentary fancy, we take responsibility for the welfare of our future selves, squirreling away portions of our pay-checks each month so they can enjoy their retirements on a putting green, jogging and flossing with some regularity so they can avoid coronaries and gum grafts, enduring dirty diapers and mind-numbing repetitions of The Cat in the Hat so that someday they will have fat-cheeked grandchildren to bounce on their laps. Even plunking down a dollar at the convenience store is an act of charity intended to ensure that the person we are about to become will enjoy the Twinkie we are paying for now. In fact, just about any time we want something―a
promotion, a marriage, an automobile, a cheeseburger―we are expecting that if we get it, then the person who has our fingerprints a second, minute, day, or decade from now will enjoy the world they inherit from us, honoring our sacrifices as they reap the harvest of our shrewd investment decisions and dietary forbearance.
Yeah, yeah. Don´t hold your breath. Like the fruits of our loins, our temporal progeny are often thankless. We toil and sweat to give them just what we think they will like, and they quit their jobs, grow their hair, move to or from San Francisco, and wonder how we could ever have been stupid enough to think they´d like that. We fail to achieve the accolades and rewards that we consider crucial to their well being, and they end up thanking God that things didn´t work out according to our shortsighted, misguided plan. Even that person who takes a bite of the Twinkie we purchased a few minute earlier may make a sour face and accuse us of having bought the wrong snack. No one likes to be criticized, of course, but if the things we successfully strive for do not make our future selves happy, or if the things we unsuccessfully avoid do, then it seems reasonable (if somewhat ungracious) for them to cast a disparaging glance backward and wonder what the hell we were thinking. They may recognize our good intentions and begrudgingly acknowledge that we did the best we could, but they will inevitably whine to their therapists about how our best just wasn´t good enough for them.
How can this happen? Shouldn´t we know the tastes, preferences, needs, and desires of the people we will be next year―or at least later this afternoon? Shouldn´t we understand our future selves well enough to shape their lives―to find careers and lovers whom they will cherish, to buy slipcovers for the sofa that they will treasure for years to come? So why do they end up with attic and lives that are full of stuff that we considered indispensable and that they consider painful, embarrassing, or useless? Why do they criticize our choice of romantic partners, second-guess our strategies for professional advancement, and pay good money to remove the tattoos that we paid good money to get? Why do they experience regret and relief when they think about us, rather than pride and appreciation? We might understand all this if we had neglected them, ignored them, mistreated them in some fundamental way―but damn it, we gave them the best years of our lives! How can they be disappointed when we accomplish our coveted goals, and why are they so damned giddy when they end up in precisely the spot that we worked so hard to steer them clear of? Is there something wrong with them? Or is there something wrong with us?
WHEN I WAS TEN YEARS OLD, the most magical object in my house was a book on optical illusions. Its pages introduced me to the Müller-Lyer lines whose arrow-tipped ends made them appear as though they were different lengths even though a ruler showed them to be identical, the Necker cube that appeared to have an open side one moment and then an open top the next, the drawing of a chalice that suddenly became a pair of silhouetted faces before flickering back into a chalice again. I would sit on the floor in my father´s study and stare at that book for hours, mesmerized by the fact that these simple drawings could force my brain to believe things that it knew with utter certainty to be wrong. This is when I learned that mistakes are interesting and began planning a life that contained several of them. But an optical illusion is not interesting simply because it causes everyone to make a mistake; rather, it is interesting because it causes everyone to make the same mistake. If I saw a chalice, you saw Elvis, and a friend of ours saw a paper carton of moo goo gai pan, then the object we were looking at would be a very fine inkblot but a lousy optical illusion. What is so compelling about optical illusions is that everyone sees the chalice first, the faces next, and thenflicker flickerthere´s that chalice again. The errors that optical illusions induce in our perceptions are lawful, regular, and systematic. They are not dumb mistakes but smart mistakesmistakes that allow those who understand them to glimpse the elegant design and inner workings of the visual system.
Translation - Swedish VAD SKULLE DU GÖRA just nu om du fick veta att du skulle dö om tio minuter? Skulle du springa upp till övervåningen och tända den där Marlboron som du sparat i din strumplåda sedan Fälldin regerade? Skulle du trava in till din chef och hålla en utläggning om hans fel och brister? Skulle du åka till grillrestaurangen i närheten av den nya gallerian och beställa en rosa flintastek med riktigt hög kolesterolhalt? Självklart är det svårt att säga vad du skulle göra, men ganska säkert är ändå att du skulle ha valt att göra helt andra saker än de du faktiskt gjorde idag.
Vissa människor skulle protestera mot detta faktum och höta med fingret åt dig och barskt säga till dig att du borde leva varje minut av ditt liv som om den vore din sista, vilket bara bevisar att vissa människor skulle slösa bort sin sista stund på att ge andra människor dumma råd. Saker som vi gör när vi räknar med att livet ska fortsätta skiljer sig naturligtvis från de saker vi skulle göra om vi trodde att livet plötsligt skulle ta slut. Vi försöker undvika fett och tobak så gott det går, vi ler plikttroget åt ännu ett av vår chefs enfaldiga skämt, och vi läser böcker som denna när vi skulle kunna ha på oss pappershattar och äta chokladpraliner i badkaret. Alla dessa saker gör vi av omsorg om de människor som vi snart kommer att bli. Vi behandlar våra framtida jag som om de vore våra barn, och vi tillbringar den största delen av vår tid med att konstruera morgondagar som vi hoppas kommer att göra dem lyckliga. Istället för att hänge oss åt det som vi för ögonblicket känner för att göra, tar vi vårt ansvar för våra framtida jag genom att varje månad lägga undan pengar från vår lön så att de ska kunna avnjuta sitt liv efter pensioneringen på en golfbana, vi joggar och använder tandtråd ganska regelbundet för att de inte ska drabbas av hjärtinfarkt eller tandlossning, vi står ut med smutsiga blöjor och tålamodsprövande repetitioner av Var bor du lilla råtta så att de en dag ska kunna ha äppelkindade barnbarn i knäet. Att punga ut med en slant i närbutiken är även det en akt av välgörenhet avsedd att säkerställa att den person vi håller på att bli ska njuta av den kexchoklad som vi just betalar. Faktum är att nästan varje gång vi önskar oss något, till exempel en befordran, ett förhållande eller en bil, så räknar vi med att om vi skaffar oss det, kommer personerna som bär våra fingeravtryck en sekund, en minut, en dag eller ett decennium senare att uppskatta världen som de ärver av oss och att de kommer att hylla våra uppoffringar när de skördar frukterna av våra smarta investeringar och vår matmässiga självbehärskning.
Ja, ja. Ta det lugnt. Liksom våra barn är våra framtida jag ofta otacksamma. Vi sliter och släpar för att ge dem precis det som vi tror att de vill ha, men de säger upp sig från sina jobb, låter håret växa och flyttar till eller från storstan, och undrar hur vi någonsin kunde vara så dumma att vi trodde att de skulle tycka om just det vi kämpade för att ge dem. Vi lyckas inte uppnå de lovord och belöningar som vi tror är avgörande för deras välbefinnande, och de tackar gud för att saker och ting inte gick enligt våra kortsiktiga och ogenomtänkta planer. Till och med den person som äter en bit av kexchokladen som vi köpte några minuter tidigare surnar kanske till och anklagar oss för att ha köpt fel sorts godis. Naturligtvis tycker ingen om att bli kritiserad, men om det som vi framgångsrikt strävar efter inte gör våra framtida jag lyckliga, eller om det som vi inte lyckas undvika är det som faktiskt gör dem lyckliga, är det rimligt men otacksamt att de kastar nedsättande blickar bakåt och undrar vad fan vi tänkte på. De kanske ser våra goda avsikter och motvilligt erkänner att vi gjorde så gott vi kunde, men de kommer oundvikligen att jämra sig om att vårt bästa inte var bra nog åt dem.
Hur kan det bli så här? Borde vi inte känna till vilken smak, vilka preferenser, behov och önskningar de personer har som vi kommer att vara nästa år, eller åtminstone senare denna eftermiddag? Borde vi inte känna våra framtida jag så pass väl att vi skulle kunna forma deras liv, att vi skulle kunna hitta ett yrke och en älskare som de kommer att hålla fast vid, att vi skulle kunna köpa sofföverdrag som de skulle gilla en lång tid framöver? Varför får de ändå vindsutrymmen och liv fulla med grejer som vi betraktar som oumbärliga, men som de anser vara plågsamma, pinsamma, eller värdelösa? Varför kritiserar de våra val av partner, ifrågasätter våra metoder för att komma vidare på jobbet, och varför betalar de dyra pengar för att ta bort tatueringar som vi lade mycket pengar på att skaffa? Varför känner de snarare ånger och lättnad än stolthet och uppskattning när de tänker på oss? Vi skulle kunna ha förståelse för det om vi på ett fundamentalt sätt hade försummat dem, struntat i dem eller behandlat dem illa, men vi gav dem ändå våra bästa år! Hur kan de vara besvikna när vi uppfyller de mål vi satt upp, och varför är de så jäkla tanklösa att de hamnar exakt där vi arbetade så hårt för att de inte skulle hamna? Är det något fel på dem? Eller är det oss det är fel på?
NÄR JAG VAR TIO ÅR var den mest förtrollande saken i vårt hus en bok om synvillor. Den introducerade Müller-Lyer för mig, linjerna med sina kilformade ändar som såg ut att vara olika långa, men som ändå har samma längd när man mätte dem med linjal. Boken presenterade även Neckerkuben, som såg ut att ha en öppen sida i ena ögonblicket för att i nästa ögonblick istället se ut att ha en öppen ovansida. I boken fanns också teckningen av en vas som plötsligt såg ut som två ansiktssiluetter, för att sedan åter se ut som en vas. Jag brukade sitta på golvet i min fars arbetsrum och stirra på bilderna i timtal, fascinerad av att dessa enkla teckningar kunde tvinga min hjärna till att tro på saker som den med absolut säkerhet visste var fel. Det var då jag upptäckte att misstag är intressanta och jag började planera ett liv som innehöll åtskilliga av dem. Men en synvilla är inte intressant för att den gör så att alla begår ett misstag, den är intressant för att den får människor att begå samma misstag. Om jag såg en vas medan du såg Elvis, och en vän till oss såg en pappkartong med kinesisk mat, skulle saken som vi tittade på vara en mycket fin bläckplump men däremot en usel synvilla. Det som är så fängslande med synvillan är att alla ser bägaren först, sedan ansiktena, och så, vips, dyker vasen upp igen. Felbedömningarna som synvillor orsakar är berättigade, regelbundna och systematiska. De är inte dumma utan smarta misstag, misstag som tillåter dem som förstår dem att få en skymt av vårt synsystems inre funktioner och eleganta utformning.
More
Less
Translation education
Bachelor's degree - Lund University
Experience
Years of experience: 19. Registered at ProZ.com: Aug 2007.
Portfolio